John Ericsson, född 31 juli 1803 i Långbanshyttan, Värmland,
den 8 mars 1889 i sin bostad på 36 Beach Street i New York,
USA, begravd i Filipstad, var en svensk uppfinnare. Bror till Nils
Ericson. Hans lönsammaste uppfinning var varmluftsmaskinen,
även kallad eldmaskinen eller caloricmaskinen. Det var en
maskin som fungerade enligt samma principer som en
ångmaskin men använde luft som medium istället för
vattenånga. Mest känd är han som en av uppfinnarna till
propellern och som konstruktör av skeppet Monitor. Han anses
vara en stor uppfinnare och han är kanske den historiske svensk
som amerikaner minns bäst. Han fick en furstlig begravning.

Redan tidigt visade han anlag för arbete med mekanik: ritning och tillverkning av små modeller av
maskiner var ett kärt tidsfördriv. Ericssons far tog 1810 anställning såsom ledare av
bergsprängningsarbetena vid Göta kanal, med huvudstation vid Forsvik. Där väckte hans söner Nils och
John uppmärksamhet hos Baltzar von Platen. Gossarna utnämndes till kadetter vid Flottans mekaniska
kår och till elever vid kanalbyggnadsprojektet. Vid fjorton års ålder var John Ericsson redan nivellör med
självständig verksamhet. Under sin fritid gjorde han en mängd ritningar över kanalen och de verktyg och
redskap som användes i byggnadsarbetet. Redan i unga år visade han upp uppfinningar som förutsatte
säker insikt i flera av matematikens och naturvetenskapens grundlagar.
John Ericsson blev 1821 fänrik vid Jämtlands fältjägarkår på Frösön. Snart befordrades han till löjtnant.
Den unge officeren kommenderades att biträda vid uppmätning och kartläggning av norra Sverige. Under
denna tid gjorde han också en omfattande bok om kanaler, som dock inte blivit utgiven. Han
konstruerade också en värmemotor (eldmaskin) som i stället för ånga direkt använde
förbränningsprodukterna från eldstaden, som eldades med ved. Ericsson begärde ett års permission och
flyttade 1826 till England för att bättre kunna dra nytta av sin uppfinning. Men eldmaskinen visade sig
vara oanvändbar med det stenkol som var det dominerande bränslet i England. Detta gjorde att han
bland annat överskred sin permissionstid. Kronprins Oskar ordnade dock denna sak och utverkade också
att Ericsson 1827 utnämndes till kapten vid Fältjägarkåren.

Snart blev han delägare i Braithwaites maskinverkstad och visade upp andra viktiga uppfinningar, som
vann framgång. Han fick under sin vistelse i England patent på en ångpanna med rör, i vilken draget
åstadkoms med användning av en fläkt. Han använde denna uppfinning för att konstruera en ångvagn.
Därigenom blev det möjligt att öka hastigheten långt utöver vad som tidigare ansetts möjligt. Vid en
tävling mellan olika ångvagnar som ledningen för Liverpool-Manchester-järnbanan arrangerade i oktober
1829 var Ericssons ångvagn, "the Novelty", den snabbaste under flera dagar. Men den sista tävlingsdagen
gick ångpannan sönder. Priset tillföll därför den engelske ingenjören George Stephenson. Ericsson
använde då sin nya ångpanna till en annan uppfinning, ångsprutan. Vidare uppfann han i England
ytkondensorn, djuplodet, en länkrörelse för omkastning av sliden i ångmaskiner, varmluftsmaskinen och
propellern.

Propellern
Av dessa uppfinningar är särskilt en förbättring av propellern av mycket stor betydelse, propellrar hade
börjat provas redan på 1810-talet men inte fått någon större användning. Hans försök med två
motroterande propellrar inspirerade många andra uppfinnare Ericsson byggde en liten ångbåt som
drevs fram med hans propeller. Den väckte dock inte intresse i England. En propeller som hade
konstruerats av Ericsson användes i tvåmastskonaren Robert F. Stockton, som 1839 seglade från
Liverpool till USA och blev det första propellerdrivna fartyget i praktisk användning där. Uppmuntrad av
den amerikanske konsuln i Liverpool, Francis Ogden, reste Ericsson efter samma år. Där bodde han i
New York till sin död. Han samarbetade nära med C. H. Delamaters mekaniska verkstad i New York i
nästan 50 år. Ericsson blev 1848 amerikansk medborgare.
Ericsson lyckades få sin propeller använd på en stor amerikansk ångfregatt, Princeton, som blev färdig
1843. Vid en tävling 20 oktober samma år mellan fartyget Princeton och det såsom det bästa dittills
ansedda ångdrivna skeppet, hjulångaren Great Western, vann Princeton, och propellern har sedan dess
betraktats som en av de viktigaste uppfinningarna. Även om flera andra personer också kommit på
tanken att framdriva fartyg med en skruvapparat var Ericsson den förste som lyckades att genomföra
den praktiskt. Ericssons idé att använda komprimerad luft för att överföra kraft till maskindrift på långa
avstånd och samtidigt åstadkomma ventilation användes senare med framgång vid borrandet av de stora
alptunnlarna.
En annan uppfinning, som Ericsson funderat på redan under vistelsen i England, tog efter flytten till
Amerika hans uppmärksamhet i förnyat anspråk, varmluftsmaskinen. 1833 hade han förevisat sin första
varmluftsmaskin i London. Den väckte stort uppseende. Idén var att erhålla drivkraft med användande
av luft i stället för ånga. 1852 försågs ett stort fartyg byggt i New York med varmluftsmaskin. Det var
det dittills största systemet för framdrivning av fartyg. De glänsande förhoppningar som till en början
fästes vid denna uppfylldes inte. Varmluftsmaskinen visade sig nämligen lämplig endast vid de
tillämpningar där man bara behöver lite kraft.
Den av Ericssons uppfinningar som mer än någon annan gjort hans namn världsbekant, är det slag av
pansarskepp som kallas monitorer. Dessa krigsfartyg konstruerades under förhållanden som gav dem
världshistorisk betydelse. Denna uppfinning kom mycket snabbt till användning för att på ett avgörande
sätt öka USA:s försvarsförmåga. Redan 26 september 1854 hade Ericsson sänt ritningar till ett nytt slags
krigsfartyg, med pansarbeklädnad och kupol åt Napoleon III. Men fastän den franske kejsaren prisade
idén, gjorde han inte något för att den skulle tillämpas. Det dröjde åtta år innan uppfinnaren fick tillfälle
att förverkliga förslaget. När inbördeskriget bröt ut i Nordamerika, skyndade sydstaterna att
pansarklädda ett krigsfartyg, och de hade detta färdigt redan innan nordstaterna hade något enda
fartyg, som kunde mäta sig med en dylik ramm. Men sedan kongressen i augusti 1861 anvisat medel för
byggande av sådana fartyg och i enlighet med detta en tävling blivit utlyst, lämnade Ericsson in en
modell tillsammans med ritningar och beskrivningar av sin monitor, en fartygskonstruktion som var
mycket olik allt man sett tidigare.
Nu medgavs att ett sådant fartyg skulle byggas på försök, men under mycket betungande villkor. Redan 6
mars 1862 låg den första monitorn färdig att gå till sjöss. Det dröjde inte länge innan dess duglighet
sattes på ett avgörande prov. Sydstaternas pansarklädda ångfartyg CSS Virginia besegrade ett par dagar
därefter, på Hampton Roads, en liten nordamerikansk flotta och skulle säkerligen ha tillintetgjort den om
inte det infallande mörkret föranlett uppskov. Underrättelsen om nederlaget spreds snabbt över
nordstaterna med telegraf och väckte allmän bestörtning. Den 9 mars 1862 stod striden mellan Monitor
och Virginia på Hampton Roads. Den slutade efter tre timmar med att båda parter drog sig tillbaka och
kampen betecknades som oavgjord. Dock var det en seger för nordstaterna då de lyckades behålla sin
blockad av viktiga sydstatshamnar. Nordstaternas slutliga seger över sydstaterna främjades väsentligt
genom monitorerna. CSS Virginia var resultatet av Syds tillvaratagande av USS Merrimack som Nord
stack i brand och sänkte i Norfolks hamn. Delar av träskrovet samt maskineriet kunde tillvaratas.
Fartyget bepansrades och försågs med en ramm under vattenlinjen.

Senare karriären
Under de senare åren arbetade Ericsson med torpeder. På egen bekostnad byggde han ett snabbgående
litet fartyg, "Destroyer", avsett att utsända torpeder. Torpeden är en verklig undervattensprojektil med
betydande vikt. Den skall avskjutas från fartygets bog med hjälp av komprimerad luft och är laddad med
dynamit som exploderar när projektilen stöter emot ett föremål med stor motståndsförmåga, till
exempel en fartygssida.
Bland Ericssons uppfinningar bör också omnämnas en som väckte allmän uppmärksamhet, nämligen
solmaskinen. Tanken att omedelbart använda solstrålarnas värme för att generera drivkraft var lika ny
som djärv. Genom att med hjälp av stora konkava speglar samla upp strålarna och rikta dem mot
bestämda punkter är det möjligt att på dessa punkter koncentrera en betydande värmemängd, som
sedan tillgodogöres med en varmluftsmaskin. Det finns vidsträckta trakter av jorden som har en nästan
ständigt klar himmel och lider brist på både bränsle och vatten. Det är därför inte osannolikt att
solenergi för dessa trakter med tiden blir av högt värde. I samband med sitt arbete med solmaskinen
gjorde Ericsson omfattande undersökningar av såväl strålningsenergi i allmänhet som solstrålningen till
jorden. Han konstruerade flera nya apparater för denna forskning.
Större delen av sina med tiden betydande inkomster investerade Ericsson i nya undersökningar och
experiment.
Under 1860-talet vände han sin uppmärksamhet mot Sveriges blivande sjöförsvar och som ett
huvudmoment i detta tänkte han sig ett flytande skärgårds- och positionsförsvar till skydd för hamnar
och inlopp. Detta kustförsvar skulle hindra fienden från att landsätta en härsmakt. Förutom monitorer
konstruerade han (1866) för den svenska marinen en typ av kanonbåtar som senare kallades pansarbåtar
av tredje klassen. Till den första pansarbåten, Sköld, skänkte Ericsson maskineriet och till den första
svenska monitorn, John Ericsson, skänkte han två 15-tums kanoner. De stora och oerhört kostsamma
moderna pansarkolosserna kunde han aldrig förlika sig med. Han kallade dem "torpedo-mat". Sina
åsikter i dessa frågor förfäktade han 1867 o. f. i svenska tidningsartiklar och brev, men stötte på segt
motstånd och drog sig djupt bedrövad tillbaka. Senare gillade han systemet med pansarbåtar av Sveas
typ (men snabba och ramm-försedda) och snabbgående kryssare, torpedbåtar och monitorer.
Ericssons verksamhet som uppfinnare har visserligen visat sig ha mindre allmängiltig betydelse än hans
beundrande samtid trodde. Ericssons uppfinnartalang och segerglansen från "Monitors" framgång har
ändå i det allmänna medvetandet berett honom en plats bland de stora uppfinnarna.
Ericsson gifte sig 1836 med en 19-årig engelska, Amalia Byam. Hon återvände dock till England efter
några års vistelse i Amerika. En biologisk son till Ericsson var Hjalmar Elworth, som blev
överdirektör vid statens järnvägar och dog barnlös 1887.
Ericsson blev filosofie hedersdoktor vid Lunds universitets jubileum 1868, fick plats i Kungliga
Vetenskapsakademien 1850, som utländsk ledamot nummer 335, men från 1863 som inhemsk ledamot
nummer 505½. Han blev ledamot av Krigsvetenskapsakademien 1852, hedersledamot av
Örlogsmannasällskapet i Karlskrona 1863, av Fysiografiska sällskapet i Lund 1869, av
Vetenskapssocieteten i Uppsala 1870 och av Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg 1877.

Hedrandet av den döde John Ericsson

Ericssons önskan hade varit att bli begravd i Sverige och USA:s regering beredde honom en "likfärd, som
icke har sitt motstycke i den historiska tiden", där två nationer förenades i hedrandet av hans minne.
Sedan Ericssons kvarlevor den 23 augusti under stora högtidligheter förts ombord på pansarkryssaren
USS Baltimore vid Battery Place i New York, fördes kistan till det gamla hemlandet och emottogs i
Stockholm den 14 september 1890, och överlämnades under stora hedersbetygelser. Fler än 100 000
människor hade samlats på Stockholms gator när kistan med Livgardet i täten, fördes upp på katafalken
vid Karl XII:s torg. Därefter startade klockringning i alla stadens kyrkor. Processionen fortsatte därefter
till Centralstationen, där kistan skulle vidare på järnväg till Värmland. Det extratåg som förde stoftet till
Filipstad bestod av sex förstaklassvagnar, och mellan dem en ståtlig, i svart sammet med silverbroderier
och tofsar dekorerad, öppen likvagn.
På en kulle på Filipstads kyrkogård invigdes 30 september 1895 hans gravkapell, ett i kraftiga former
hållet arkitekturverk av Hans Hedlund och Y. Rasmussen i Göteborg. Den första amerikanska statyn över
Ericsson modellerad av J. S. Hartley, avtäcktes i New York (vid Battery Park) 26 april 1893, och vid
defilerade utanför på redden 35 av de största örlogsfartygen, av många olika nationaliteter, till ära för
skaparen av den moderna sjökrigsmaterielen.
John Ericsson-dagen firas varje år i Filipstad och man delar ut John Ericsson-stipendiet till årets svensk-
amerikan.