Telefon är en apparat för telefoni - överföring av samtal
via telekommunikationsnät eller datakommunikationsnät
mellan vanligtvis två, ibland flera, samtalsparter. De första
telefonerna introducerades på 1870-talet, och de första 100
åren fanns i stort sett bara en typ av telefoner, fast
telefon, där apparaten är uppkopplad via teleledning till
nätet. De senaste 30-40 åren har en mängd nya
telefontyper introducerats, då tekniker, främst radioteknik,
möjliggjort nya sätt att få telefonen anknuten till nätet.
Mobiltelefoni är numera vanligare än fast telefoni i Sverige
och även i världen i stort dominerar mobiltelefoni, speciellt
har utvecklingen av mobiltelefonanvändningen varit kraftig
i områden som tidigare saknat nät för fast telefon.

De första telefonapparaterna uppfanns av italienamerikanen Antonio Meucci som konstruerade den
första telefonen omkring 1849. Den demonstrerades 1860 för en italienskspråkig tidning i New York. Han
ansökte om patent för sin teletrofono den 28 december 1871, men i brist på pengar förmådde han inte
betala för ansökan. Vid den tidpunkten försörjde han sig och familjen med socialbidrag och hans fru lär
ha sålt hans apparater för att få in pengar.

Alexander Graham Bell patenterade telefonen år 1876 och fick i många år äran för uppfinningen. Meucci
försökte hävda sin rätt fram till sin död 1896, då de juridiska processerna avstannade helt. Patentet
upphörde i januari 1993. Drygt 100 år senare, den 15 juni 2002, erkände amerikanska representanthuset
Meucci som uppfinnare av telefonen.
År 1892 kom L.M. Ericssons skelettapparat, även kallad "taxen" för sitt utseendes skull. Det patent, som
Ericsson erhöll avsåg idén att låta de permanentmagneter, som behövdes för vevinduktorn, samtidigt
utgöra apparatens ben. "Taxen" var världens första bordstelefon med handmikrotelefon, det vill säga
hörtelefon och mikrofon i ett stycke. Apparaten blev en omedelbar nationell och internationell framgång
för företaget och producerades i över 40 år.
Varianter av fasta telefoner är till exempel konferenstelefonen som består av en högtalardel och olika
varianter av mikrofoner som möjliggör att flera personer i samma rum kan prata med och lyssna på
samtalet.

Tekniken i telefonen
De första telefonerna var elektromagnetiska, där ljudvågor fick sätta ett membran i svängning. Detta
skapade en växelström, som sedan överfördes till en hörtelefon i den mottagande telefonen via två
trådar. Där började ett membran svänga, i takt med växelströmmen, och skapade åter ljudvågor.
De följande telefonerna hade en kolkornsmikrofon istället. Där skapades växelströmmen genom att
likström fick passera genom kolkornen. Membranet fick då kolkornen att göra varierande kontakt med
varandra. Detta skapade ett varierande motstånd i kretsen. Signalerna skickades sedan vidare till den
mottagande telefonen och omvandlades till ljud i membranet.
Uppringningsanordningen var i början enkelt uppbyggd. Abonnenten vevade på en induktor som alstrade
växelström. Denna ström fick en ringklocka att ljuda i en annan telefon, eller i en telefonväxel. Hos
telefonisten begärde man önskat nummer, och sedan gjorde telefonisten uppkopplingen av samtalet
genom att mekaniskt koppla ihop den uppringande med den uppringda. Efter avslutat samtal lade de två
abonnenterna tillbaka lurarna i deras viloläge, och den anropande vevade återigen på induktorveven. Då
fick telefonisten slutsignal och kunde bryta förbindelsen. Fingerskivan som kom i och med
automatväxlarna skickade sifferimpulser genom att göra avbrott i likströmmen som levererades av
telefonstationens centralbatteri som mikrofonström. Impulserna styrde sedan den automatiska
telefonväxeln som kopplade samtalen.
Tonsignalering var nästa sätt att slå ett nummer. Detta sker genom att tonsignaler med olika frekvenser
parvis sänds över ledningen. Varje frekvenspar motsvarar en siffra. Detta styr idag elektroniska växlar.