Antivåldssammankomst i Ungern en succé
Hektiskt men härligt

Planet landade något försenat på Budapests flygplats. När vi tittade ut genom flygplans-fönstren såg vi nästan bara en tät dimma. Till slut kom vi fram till hotellet där lärarna bodde. Onekligen kände jag ett visst magpirr när vi träffade de ungerska värdarna. Det var inte mycket jag kände till om det stolta landet Ungern, ej heller om ungrarna var bra på engelska! Det visade sig dock att min värd var jättetrevlig och att det inte fanns några större problem att förstå varandra. Inom kort sover jag. Jag ligger och snarkar i ett obekant hus, i en mångmiljonsstad i ett främmande land.  

Frukosten morgonen därpå var… spännande. I Sverige är man van vid en ostmacka, kaffe och kanske lite fil. När jag satte mig vid matbordet var det en chokladcroissant som mötte min blick. Till det drack jag minst lika sött iste. Det var ett helt annat sätt att börja dagen. Våra ungerska värdfamiljer var oerhört gästvänliga. Varje morgon fick jag med mig yoghurt, bullar och frukt
Det tog cirka fyrtio minuter att komma till skolan som låg i centrum av den nyare delen av staden, Pest. Denna dag firade skolan, Eötvös Jozsef Gymnasium, sitt 150-årsjubileum. Under den snabba rundvandringen på skolan fick jag reda på två saker. Ett: skolan var stor, åtminstone kändes det så när man gick upp, ner, fram och tillbaka i vitmålade trapphus och korridorer. Två: man lade stor vikt vid traditioner samt det förflutna. Hängandes överallt fanns tavlor på avgångsklasserna, jag hittade en från 1956! Vi fick även vara med på en ceremoni i gymnastiksalen, som dagen till ära hade gjorts om till aula. När man förklarade vad talen handlade om, blev jag förvånad. De hade ägnat en kvart åt att prata om skolans fana, som nu hade restaurerats! Skolan tillhörde en av Ungerns bästa, därför är det inte så konstigt att man lägger stor vikt vid traditioner.
Men visst var det segt att lyssna!
Under eftermiddagen besökte vi House of Terror, ett museum som skildrade Ungerns historia under 1900-talet med tonvikt på först nazisternas, och därefter kommunisternas, skräckregimer. Snart såg vi en vägg täckt av en mängd bilder betitlad ”Kommunismens offer i Ungern”. Efter ett tag insåg vi att det var hundratals, nej tusentals, små porträtt som fanns på väggen. Ohyggligt! Att museet hette House of Terror berodde också på att själva huset har en barbarisk historia, först som sambandscentral för kommunisterna och senare för nazisterna. I källaren fanns även små, fuktiga fängelsehålor med lågt i tak. Bara att vistas där i en minut gjorde mig illa till mods.
Efter besöket på House of Terror lättade vi upp stämningen genom att gå på ett fint och anrikt café. I en av hörnorna hade flera framstående lyriker författat sina verk en gång i tiden.
En ganska stor del av fredagen spenderades utomhus. Överlag var vädret mycket fint och soligt, men speciellt morgnarna var oroligt kyliga. På morgonen samlades vi utanför den ofantligt stora parlamentsbyggnaden, som var lika fin inuti som utanpå. Därefter gick vi till Zoo, ett av de först etablerade i Europa, och tittade på mängder utav djur. När vi kom fram till lekplatsen kunde vissa av oss inte motstå att provåka linbanan eller rutschkanorna!

På lördagen samlades vi återigen i skolan. Det var dags för projektdagen, vår resas egentliga anledning. Först blev vi indelade i grupper som skulle diskutera olika sätt att stoppa mobbning i skolmiljö och vad som görs i olika länder. Strax därefter var det dags att presentera de kreativa uppgifterna vi gjort till den svenska filmen Ondskan.
I SP02a hade man gjort en urstyv film. Man hade gjort om scenerna från filmen, och att se reskamraterna Johan och Cecilia spela nyhetsreporter för CNN respektive domare var en upplevelse. Jag skrattade så att ögonen tårades.
Själv hade jag gjort en nyhetsartikel som skildrade händelserna på internatskolan utifrån kvällspressens perspektiv. När det var min tur att redovisa märkte jag att pulsen ökade redan på väg mot den öppna ytan längst ner i salen. Med blicken på elever och lärare från skolor över hela Europa blev jag nervös. Med förhoppningsvis omärkbart darrande händer visade jag upp artikeln och läste upp en passage från den. Andra gången jag var framme gick det bättre. Den här gången visade vi upp bilder på extrema ungdomskulturer. Lustigt nog kände jag mig bättre förberedd den här gången trots att jag själv inte tagit bilderna eller skrivit om dem.
Hur som helst var det skönt att jag inte behövde stå där framme själv; jag hade svenska Melissa som stöd. Hon hade skrivit en artikel om en skola i Landskrona där lärarna trakasserat eleverna sexuellt. De svenska lärarna pustade ut när Melissa avslöjade att hela historien var påhittad…
För övrigt berättade vi om nobelfredspristagare, danskarna imponerade med tjusiga bilder på glamouriserat ungdomsliv, rumänerna fokuserade på klotter och sitt land, medan tyskarna gav oss ett bra helhetsintryck då de lyckats med många uppgifter
Programmet var fullspäckat. Den sista heldagen ägnades åt sightseeing. Vi åkte till den äldre stads-delen Buda och kom fram till slottsområdet, vilket är med på UNESCO :s världsarvlista. Först nu, med utsikt över parlamentet, floden Donau och alla broar som korsar den, inser jag vilken vacker stad Budapest är.
Maten i värd-familjen var god. Redan från början hade jag sagt att jag gärna provade lite ungersk mat. En dag åt vi stark gulasch med polenta, som verkade fungera som ett sub-stitut för pasta, och inlagda grönsaker i ättika. Soppa äter man gärna som förrätt, men ibland även som huvudrätt. En kväll åt vi en himmelskt god svampsoppa.
Vi tog farväl av våra värdfamiljer tidigt på morgonen. Snart skulle vi få se några av de ungerska eleverna igen, eftersom de i mars skulle besöka oss. Det är dock en helt annan historia. Nu åt vi lunch i en saluhall som tidigare varit en järnvägsstation. Efter att ha glufsat i mig en langos med suspekt tomatsås mådde jag inget vidare i magen. På flygplatsen mådde jag illa, till råga på allt snurrade det runt i huvudet. En kombination av dålig mat och trötthet, kanske? Sakta kände jag mig bättre, och på planet hem fanns det äntligen tid till lite sömn. Men innan säkerhetsdemonstra-tionen började tittade jag på skymningen genom fönstret. Jag tänkte tillbaka på de fem händelserika dagarna i Budapest, våra värdars gästfrihet och hur roligt jag hade haft det. Nu drog motorerna igång. Och jag sov.
 

Erik Nordström, Sp02b
 


FAKTA: Ungern

Folkmängd: 10,1 miljoner invånare

Huvudstad: Budapest, 1,8 miljoner invånare

Yta: 93 033 km² 

Statsskick: Republik

Religion: Katoliker 68 %, protestanter 27 %, övriga 7 %

Valuta: 1 forint = 100 filler (= 0,037 SEK)

Källa: Utrikespolitiska institutet

FAKTA: Eirene

Ett skolprojekt som ingår i EU :s Comeniusprogram. Deltagande elever ska undersöka förekomsten av våld på sin skola och i sin närmiljö. De ska därefter diskutera resultaten med elever från partnerskolorna och hitta lösningar på konfliktsituationer. Filmer och noveller ska konkretisera diverse våldssituationer. Eleverna får sedan möjligheten att deltaga i kreativa uppgifter runt vad de sett eller läst. Målet är att eleverna ska förstå vikten av en antivåldsutbildning på en lokal och europeisk nivå. Tio skolor runtom Europa deltar i projektet. Sverige representeras av Justus Tranchellgymnasiet i Landskrona.

Mer information finns på http://www.eirene-project.net